Jo, jag tänkte berätta lite om världens vidrigaste barnböcker. För något år sedan satt jag och slöpratade med ett gäng ur Svenska Barnboksakademin och ställde den enkla frågan: Vad är skillnaden mellan vuxenlitteratur och barnlitteratur? Nu minns jag inte vad var och en sa, men om vi bortser från sådana självklarheter som att barnböckerna är mer lättlästa och undviker alltför långa meningar (som den här) så var det jag i efterhand minns som det viktigaste något annat. Barnboken är uppfostrande, den förmedlar aktivt värderingar. Det gör sällan vuxenboken, i alla fall inte i första hand. Skulle vuxenboken ha en ton av uppfostran eller moraliska pekpinnar blir den oläslig.

Barnboken följer andra regler. Det ser vi föräldrar till. Vi är måna om att barnbokens budskap är moraliskt och politiskt korrekt. Ett barn har ännu inte format sin världsbild, vad som är rätt eller fel. I den mån uppror förekommer mot det korrekta rör det sig om små steg som möts av massivt motstånd. Pippi kämpade mot dem som uppfattade henne som alltför uppkäftig och bångstyrig, och jag har själv hört en gammal folkskollärare fräsa att hon förstörde en hel generation barn (och alla kommande). Idag uppfattas hennes uppkäftighet mest som en sympatisk frigörelse. Med Pippiböckerna lyckades Astrid Lindgren förändra värderingar till det bättre. Det som snarast skämmer en del av Astrid Lindgrens böcker är väl ett litet inslag av tidstypiska smårasistiska stereotyper och den där scenen när Pippi hånar en flicka som har tappat bort sin pappa på nöjesfältet bara för att få vara rolig.

Barnboken tycks alltid laddad med värderingar, vanligen medströms, så att vi knappt märker dem. Böckerna är aldrig neutrala, de kan inte vara neutrala. I efterhand kan vi se hur tidsbundna de är eller bundna till en viss typ av samhälle. Och nu tänkte jag ta upp världens vidrigaste barnböcker. De är från 30-talets Tyskland och inte mer avlägsna än att många barn som tog intryck av dem fortfarande är i livet.

Författaren Elvira Bauer skrev och tecknade boken Trau keinem Fuchs auf grüner Heid und keinem Jud bei seinem Eid! Titeln är ett ordspråk av Martin Luther med innebörden att inte lita på judar. Boken trycktes om i flera omgångar, kom sammanlagt ut i 100 000 exemplar och spreds bland annat på förskolor. Barnen kunde njuta av klara bilder i flerfärgstryck medan deras lärare högt läste rader som:
Als Gott der Herr die Welt gemacht,
Hat er die Rassen sich erdacht:
Indianer, Neger und Chinesen
Und Juden auch, die bösen Wesen.
(ung. När Gud Fader skapade världen tänkte han ut raserna: Indianer, negrer och kineser och judar, onda varelser)

Elvira rimmar om hur lata, lömska och giriga judarna är med hängande läppar och stora röda näsor. En jude är alltid en jude. Boken avslutas med en önskan om att "de smutsiga och vilda" judarna ska lämna Tyskland. Elvira var 18 år när boken kom ut 1936. Sista gången hon nämns i livet var när hon flyttade ut från Berlin 1943. Kanske gick hon under när den framryckande Röda arméns soldater plundrade och våldtog i krigets slutskede.

På samma förlag som släppte Elviras bok - Der Stürmer (som också var en tidning) - gavs 1938 ut barnboken Der Giftpilz (Giftsvampen). Författare var läraren Ernst Hiemer (1900-1974) och illustratören var Philipp "Fips" Rupprecht (1900-1975). Återigen beskrivs judarnas lömska natur, och förutom de vanliga anklagelserna framställs de som djurplågare och det antyds också att de är pedofiler. Läsaren får också lära sig att urskilja judar. Framför svarta tavlan förklarar lille Karl för klassen att judens näsa böjer sig nertill och liknar siffran 6. Också denna bok hade påkostat färgtryck och fick stor spridning. Illustratören Fips dömdes 1945 till sex års hårt straffarbete. Om författaren fick något straff har jag inte lyckats ta reda på, men förläggaren, den ökände Julius Streicher, dömdes av flera skäl som krigsförbrytare och hängdes en oktobernatt 1946.

Precis som det är svårt att skilja en giftig svamp från en ätlig svamp, så kan det vara svårt att avslöja judar som skurkar och förbrytare.

De här två barnböckerna är så extrema, ja, absurda att man kan tycka att de inte kan lära oss något utöver det självklara, nazismens och antisemitismens ondska. Men jag tror att just deras övertydlighet ändå kan kasta ett sken över vår upplysta tid.

Människan är fantastiskt intelligent, men världen är komplex. Hon tvingas ständigt tänka i kategorier, bunta ihop och förenkla för att få överblick. Gör hon inte jobbet själv står alltid massmedier och propagandister till tjänst. Så skapas fördomar. Ett exempel: På TV-nyheterna ser jag bara araber när de har sprängt människor i luften eller rasar på gatorna över att profeten har blivit förlöjligad. Trots att jag vet att dessa människor inte är mer representativa för araber än vad Sverigedemokrater är för nordbor och trots att en och en halv av mina närmaste, mycket väna släktingar är araber så växer en omedveten fördom i mig. Jag följer mallen. Psykologiska försök visar att människor som uppger sig vara antirasister ändå påverkas av sådana omedvetna fördomar och bedömer andras karaktär utifrån deras utseende.

Nazistbarnböckerna gör tydligt hur enkelt barn kan påverkas och hur kraftfull barnboken kan vara när det gäller att överföra värderingar. Fördomar är inte något medfött, bara förmågan att skaffa sig fördomar. Fördomar måste nötas och läras in. Och de måste nötas och läras bort. Se till att dagligen gnugga barns hjärnor med bra barnböcker!

Dela