I somras läste jag om Sagan om ringen-trilogin, i Erik Anderssons nyöversättning. Jag har läst Åke Ohlmarks översättning ett tiotal gånger och det var i den versionen jag först mötte Tolkiens mäktiga skapelse, för trettiofem år sedan. Det är en fascinerande historia. Såklart. Men eftersom jag nuförtiden skriver själv så läser jag böckerna på ett annat sätt än jag gjorde som storögd fjortonåring.

Inledningsvis känns det som om Tolkien inte visste vart historien skulle ta vägen. Han hade skrivit Bilbo, som blivit en succé, och ville skriva en fortsättning om Bilbo och den där lustiga ringen. De första kapitlen är ökänt tröga och har knäckt många läsförsök. Fylke ska förklaras, släktförhållanden utredas, piptobakens ursprung kartläggas och Tolkiens skapelse får inget riktigt liv. Frodo ger sig av och färden är kantad av äventyr. En enastående Tom Bombadill dyker upp. Men ändå lyfter det inte riktigt.

Frodo når Vattnadal - Erik Andersson får ursäkta, jag är inkörd på Åke Ohlmarks översättning - och Ringens brödraskap utses. De vandrar bort från Vattnadal. Och under vandringen händer något. Plötsligt sträcks historien ut, händelser från andra delar av världen vävs ihop med det som brödraskapet upplever och Tolkiens Midgård får liv. Fantasin väcks och med ens är det jag som läsare som vandrar genom mörkret i Morias tunnlar, jag som med andan i halsen läser den oavslutade dagboken om Balins misslyckade expedition till den fallna dvärgstaden Khazad-dûm:

De har tagit bron och den andra hallen. Frár och Loni och Nali föll där. Dammen går upp till muren vid västporten. Väktaren i vattnet tog Óin. Vi kan inte komma ut. Slutet närmar sig. Trummor, trummor från djupen. De kommer.

Texten skapar ödesmättade bilder och ger ett enormt sug efter att få veta mer. För att Tolkien berättar en historia som berör honom. Därmed berör den läsaren.

Ibland när jag skriver kan jag känna det där underbara lyftet när historien når bortom det jag berättar. Det är som om en port inom mig plötsligt öppnas. På andra sidan skymtar saker jag knappt kan föreställa mig. I slutet av filmen Blade Runner säger Rutger Hauers döende replikant Roy Batty:

I've... seen things you people wouldn't believe... Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched c-beams glitter in the dark near the Tannhauser Gate. All those moments... will be... lost in time, like tears... in rain. Time... to die.

Orden ger mig fortfarande rysningar. Tänk att få se de där platserna! Och det får jag ju. Med hjälp av min fantasi. Jag är glad att Ridley Scott, Blade Runners regissör, lät publiken sätta egna bilder till Rutger Hauers ord. Filmens starkaste scen uppstod när publiken fick vara med och skapa. För att Rutger Hauer berättade något som berörde honom.

Min bästa läsning sparkar iväg mig till platser jag inte visste existerade. Märkliga platser målas upp och vad som helst kan hända. Fantasin låter sig inte begränsas. Den kan ta mig var som helst.

P.S. Rutger Hauers sista ord i Blade Runner.

Dela