När jag är ute på författarbesök i skolor träffar jag otroligt många 14-åringar. Just 14-åringar ska tydligen träffa en författare, enligt någon oskriven regel.
   Just när man är fjorton finns även väldigt många andra oskrivna regler. När det gäller könsroller, till exempel. Och sociala hierarkier.
   Fjortonåringarna är extremt medvetna om gruppen, vad som är okej och inte okej. Och gud nåde den som inte följer flockens lagar. Just i den här åldern föreskriver flockens lagar att det är förbjudet att visa entusiasm för skolarbetet, eller för någonting över huvud taget som är fel eller töntigt. Och vad som är fel eller töntigt kan ändras på sekunden, så egentligen gör man bäst i att inte visa entusiasm alls.
   I den stämningen kliver jag in, gång på gång, och har 45 minuter eller en timme på mig att lura fram entusiasmen och tankarna och känslorna som förstås ändå bor där under ytan, om eleverna bara för en liten stund kan kliva ur sina roller.

I varje klass finns killen som flinar och skriker "tjena" när han kliver in genom klassrumsdörren. Det är samma kille som under resten av lektionen behöver dra ner minst ett skratt var femte minut för att inte gå sönder. Han jobbar hårt. Håller sig precis på gränsen mellan det provocerande och det charmerande.
   Det verkar så arbetsamt att vara han. Jag drömmer om att ge honom en chans att komma undan flockens blickar, så att han äntligen får slappna av. Vad allt skulle han inte kunna uppnå då? Han är uppenbarligen full av idéer och dådkraft och initiativrikedom, men hans givna roll tvingar honom att använda dessa resurser till så märkliga saker.
   I varje klass finns tjejen som också lever på andras bekräftelse, fast på tjejers sätt. Som tjej får man bekräftelse om man är snygg och ser oberörd ut. Hon säger inte så mycket, för tjejers roll handlar sällan om att säga något. I alla fall inte något som sticker ut.
   Vad kan jag berätta om henne? Inte mycket, för hon låter mig inte ana något av alla tankar och passioner som jag hoppas brinner innanför det medvetet uttråkade ansiktet.
   I varje klass finns också tjejen som vill vara duktig. Hon pratar visserligen, men mest för att läraren ska bli nöjd.
   Hon räcker upp handen och ställer artiga frågor. Hon kommer med artiga förslag till skrivövningarna. Om jag ber om en plats säger hon "hemma" eller "skolan", medan jag hoppas att hon åtminstone inombords viskar "eller en magisk skog där träden har eld i stället för löv".
   I många av klasserna finns också nördkillen. Han som inte riktigt har fattat de sociala reglerna. Han räcker upp handen och berättar varför den och den passagen i min bok inte är trovärdig. Han håller en liten föreläsning om hur det ligger till, rent vetenskapligt.
   Resten av klassen ser generad ut. För trots att de försöker verka coola och oberörda, känner de ändå av att det här är lite oartigt. På fel sätt - inte på det coola, smått hånfulla sättet. Nördkillens ifrågasättande handlar inte om att vinna en plats i den sociala strukturen, det handlar om att han har tänkt självständigt, utanför gruppen, och det är inte helt kosher i fjortonåringarnas värld.
   För min del är nördkillen en livräddare - plötsligt går det att få i gång en diskussion. När resten av klassen ser att jag inte tar illa upp utan svarar så uppriktigt jag kan, så kommer de ofta i gång. Till exempel kan de provocerande killarna vakna till liv och prova att ställa en fråga om något sexrelaterat, för att se om jag blir generad. Det är också en livräddare, för egentligen vill nog alla i klassen höra om hur svårt det är att skriva en bra sexscen, även om de inte vågar fråga. Det blir lite liv. De turas om att räcka upp handen - de provocerande killarna, nördkillen och emellanåt duktiga tjejen.
   Eller ja, många av killarna frågar förstås rakt ut, och eftersom det ofta varit trögt att få i gång frågvisheten under flockens bevakande blickar, så tar jag tacksamt emot även frågorna som ropas rakt ut i luften.
   Då kan det förstås hända att duktiga tjejen blir lite bortglömd. Och coola tjejen och blyga tjejen sitter tysta, men det ser ut som om de är med. Coola tjejen glömmer då och då bort att se oengagerad ut.

Jag går ofta ifrån klassbesöket upprymd. Det blev ju ganska bra, trots allt! Frågorna kom i gång. Jag slängde käft med de tuffa killarna och fick dem till och med att skratta. Jag blev uppriktigt glad över deras galna förslag, och det känns fint att de kunde få riktig cred för något de gjorde i skolarbetet för en gångs skull. De är nog mest vana att få skäll, tänker jag. Och sen fick jag dem att skriva också - vilken seger!
   När någon av tuffa killarna efter en skrivövning viftar med sitt papper och hojtar "Jag skrev mer på sju minuter än på hela nationella provet", då kan jag inte annat än känna mig nöjd med mig själv.

Fast sen. Sen kommer den där lilla känslan krypande.
   Vänta nu? Gick jag på det igen? Gav jag mest plats åt killarna?
   Charmades jag rentav av att få de provocerande bråkstakarna att respektera mig för att jag kunde köra samma jargong tillbaka?
   Jag? Som är vuxen? Och feminist?
   Jag försöker se klassen framför mig och rannsaka mig själv. Vem fick utrymme under lektionen?
   Vilka ansikten minns jag? Killarnas.
   Vilka repliker minns jag? Killarnas.
   Vems respekt var jag gladast över att vinna? Killarnas. De jobbiga killarnas.

Ibland finns förstås också Hon i klassen.
   Hon som lyser med hela ansiktet för att jag är där. Hon som själv skriver. Som är lika förälskad i ord och bokstäver och böcker som jag är. Hon som helt har kopplat bort resten av klassen. För 45 minuter eller en timme skiter hon fullständigt i vad flocken tycker och tänker. Hon ser bara mig, och att vi hör ihop, att vi delar något som de andra inte fattar.
   Ibland är det en han också, men mera sällan.
   Kanske krävs det ett ännu större socialt mod för att sitta och lysa av kärlek till orden, mitt i ett klassrum, om man är kille. I tjejrollen ingår det ju ändå att vara en tråkig pluggis, så då kan det väl passera.
   Alltså minns jag de lysande killarna ännu mer än de lysande tjejerna.
   Kort sagt, hur jag än gör, så går jag på det. Trots att jag är en av dem som tänker på det. Som försöker. Som blir ledsen och frustrerad över vad könsrollerna ställer till med. Galen på hur de förminskar och osynliggör en del, och hur de tvingar andra att vända ut och in på sig själva för att provocera.

Hur är det då för alla andra? När de hamnar i ett klassrum och blir ansvariga och förebilder för de här tonåringarna?
   De som säger att allt prat om könsroller är trams, att de faktiskt inte finns. Eller att de förstås finns, men är bestämda av naturen, och därför inget att tjafsa om. Om tjejer behöver mer plats kan de väl bara ta den - vad är problemet? Och vi är ju redan så himmelens jämställda. Helt jämställda faktiskt. Ja, förutom det där som naturen har bestämt ska vara olika då. Som att killar måste skriva om blod, bajs och automatgevär, och att tjejer... ja, jag vet inte riktigt vad tjejer gör eller skriver om faktiskt. Jag minns dem ju inte så tydligt. De tog liksom ingen plats.

Jag tänker att det är okej, för den här gången. Det var bara en timme av deras liv.
   Och kanske någon av de där störiga killarna som jag bondade med kommer att gå därifrån och känna sig stolt för att jag gillade hans galna, skrikiga förslag och för att han skrev så mycket. Kanske, kanske att jag låtit honom få en glimt av vartåt han kan styra sin initiativkraft. Så något har jag åstadkommit. För en kille, just han som person har förstås förtjänat det lika mycket som någon annan.
   Jag tänker att nästa gång ska jag komma ihåg att ge hälften av utrymmet till tjejer. Att inte låta mig charmas av det till hälften charmerande, till hälften provocerande.

Och nästa gång står jag i en ny klass, där jag har en enda lektion på mig att jonglera alla de här rollerna, dra i gång frågvisheten ur en dvala av fejkad oberördhet eller hånfullhet.
   Återigen sitter de där killarna där, som förtjänar att jag pekar deras bångstyriga kreativitet i en ny riktning. Tjejerna, ja, de får kanske inte så mycket uppmärksamhet den här gången heller. Det är okej, bara den här gången, jag gör ändå något bra för någon.
   Och när timmen har gått tänker jag att nästa gång...

Dela