Jag släppte en bok för ett par månader sedan. En egen-författad, alltså. Inte en översättning.
Det händer inte så ofta, men det händer.
Att skriva är ett långsamt arbete. I alla fall för mig.
Att skriva är också ett ensamt arbete. Och bristen på bekräftelse under själva skrivprocessen är stor. Gör jag rätt? Blir det bra? Är det värt tiden och mödan och all research och all vånda och strykningar och ändringar och omskrivningar och omförflyttningar? Vem vet. För det mesta är det bara att jobba på och hoppas på det bästa och se till att Bli Klar.

Så när boken väl finns där, när jag håller den fysiska boken i mina hand... Ja, då borde jag väl känna glädje, lycka rent av?

Men jag känner inget sånt. Jag vrider på boken och jag ser att den är snygg, fast det är faktiskt inte min förtjänst. I övrigt säger detta föremål mig inte så mycket. Jag har fortfarande ingen aning om ifall boken är bra eller ej. Jag kan omöjligt bedöma mitt eget arbete. Jag är blind för mig själv. Och arbetsprocessen ligger fortfarande så nära i tid att jag mest ser det negativa - sånt som hade kunnat formulerats bättre, sånt som inte kom med, sånt som fortfarande är luddigt. I min hjärna finns en otydlig och ändå tydlig bild: Den bok jag ville göra. Men jag har ingen aning om ifall den fysiska pappersbok jag väger i min hand (270 gram) verkligen är Den Boken. Eller något helt annat. Kanske bättre. I värsta fall: Något mycket sämre.

Visst, förlaget, förläggaren, redaktören, de har läst manus och bekräftat. Men jag vet att alla böcker som ges ut inte är jättebra, ens alla de som ges ut av etablerade förlag.

Visst, några mig närstående personer läste i manusform. Och var positiva. Men hur vet jag att de är att lita på? Att de inte är som varje förälder som får en teckning hemsläpad från förskolan tryckt i sin hand. "Åh, vad fin! Åh, vad duktig du är!" utbrister de. För vad annat kan de säga.

Och visst, det kom ett kort utlåtande från Bibliotekstjänst (BTJ), det brukar det göra. Det var positivt, och det var en lättnad. Men det är mest en varudeklaration, ett stöd för inköpare.

Och sen ... Ja, sen har det inte hänt så mycket mer. Ytterst få barnböcker recenseras. Så har det varit länge även om det verkar bli sämre och sämre. Inte heller vuxenböcker recenseras idag i samma utsträckning som tidigare. Litteraturen verkar vara satt på undantag. (Många ylar om att det är katastrof att barn och ungdomar inte läser böcker, men få tycks sätta in detta i ett sammanhang.)

Att ge ut en bok idag blir lite som att skrika in i ett vakuum. Ingen genklang.

På sikt kan försäljningssiffror vara en bekräftelse, men det dröjer ett år eller två eller tio innan man vet sånt. Med tiden blir det förhoppningsvis en del skolbesök, vilket är ett tecken på att det man gjort har ett värde och direktkontakten med elever är definitivt bekräftande. Men som sagt, det dröjer innan något av det där händer.

Men så här om dagen kom det ett mejl. Ett mejl från en skrivande och läsande människa vars omdöme jag litar på. En författarkollega som jag inte är nära vän med, men vars böcker jag uppskattar. Och som befinner sig på så pass långt avstånd att hen knappast kan ha känt sig tvingad att läsa min bok, eller tycka något om den, och framför allt inte varit tvungen att mejla mig om det.

Och det mejlet är en hel recension.
Jag ska inte citera, för det är inte vad den här krönikan handlar om. Men när jag läser mejlet om min bok, när jag får ta del av denna kollegas läsning och reflektioner, så inser jag:
Det är detta jag har saknat.
Det är detta som behövs.
Att bli recenserad.

Självklart vore det roligt om recensionen stod i alla tidningar, på alla hemsidor, om den nådde varenda kotte som sen sprang ut och köpte varsin bok så att jag rentav skulle få in lite pengar för några av alla de där månadernas jobb. MEN jag inser nu, kanske för första gången, att det inte är där det stora värdet av recensioner ligger. Inte för mig som upphovsperson. För mig ligger värdet i att någon har sett, läst, tänkt, reflekterat och för mig bekräftat - eller för den delen ifrågasatt och kritiserat - det jag hållit på med.

För det går inte att verka i ett vakuum.
Inte hur länge som helst.
Det måste finnas ett litterärt samtal.
För oss som skriver och tecknar. Och för alla oss som läser och förmedlar.

Dela