När jag var barn hade jag två lidanden. Det ena var kyla. Vi bodde i ett omodernt stenhus med dålig uppvärmning. Kalla lakan om kvällen avhjälpte jag genom ett gammalt fårskinn som jag lindade om fötterna. Det kallades på grund av sin slitna och gråaktiga ull för Geten. "Ska du ha Geta i sänga i kväll" frågade Farmor på sin utpräglade sörmländska. Vi delade rum. Mitt andra hatobjekt var matte, särskilt multiplikationstabellen. Om båda dessa lidanden har jag skrivit i böckerna om Hjördis, som bygger på min egen uppväxt.

Häromdagen lyssnade jag på ett program i radion. Det var en intervju med en glaciolog. Just hemkommen från någon slags isexpedition, berättade hon entusiastiskt om hur de kunde studera borrkärnor av is. "Det är vackra luftbubblor som är hur gamla som helst!" Jag blev gripen av hennes ljusa glädje över sitt arbete. Det lät underbart att vara glaciolog! Hur blir man en sådan, tänkte jag. Som på begäran från mig, frågade intervjuaren hur hon hade kommit in på den här banan.

"När jag var barn älskade jag is och kyla - och matte!" svarade människan. "Och när jag fick klart för mig att de kunde kombineras så var mitt livsval klart."

Jag funderade mycket på det där efter programmet. Vad är det egentligen som formar ett barns framtid och eventuella yrke? Hur blev du författare, frågar man oss ofta. Själv svarar jag lite vagt att jag tyckte det var roligt att läsa och skriva. Och att vi skrev mycket brev på den tiden. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag hamnade i det här yrket.

Men jag minns plötsligt ett sådant där på riktigt, djupt intresse tidigt i skolan. Vi hade en arbetsbok i biologi, det hette Naturlära då. Där vi fick rita och klistra in bilder på djur och växter, björnar, maskar och tussilago, en ungbjörk med hängen. Växter var, och är, ett fortsatt starkt intresse hos mig. Om jag hade haft akademiska föräldrar kanske jag hade blivit botaniker.

Jag tror på slumpen. Kalla det ödet om du vill, eller kärleken. Och att man de år man är som mest formbar, präglas av de människor man har omkring sig. Mina föräldrars kärlek till jord och trädgård vet jag har flyttat in i mig. Och det som faktiskt blev mitt yrke har nog främst bestämts av de tre älskade män jag haft som livskamrater. Låter inte så feministiskt men är nog sant.

Den första, barndomskamraten, en konstnärlig, ljus i sinnet-människa med teatertalanger. Vi lekte. Barnteater, ny musik, aktivism, Moderna Museet. Tillsammans med make nummer två skulle jag förändra världen, men om inte det gick, kunde vi ju ägna oss åt barnkulturen. Skratta gärna, men det var tur, för han var mer pedagog är revolutionär. Och ett geni att avlyssna barns uttryck i lek och sång var han. Med den nu levande maken fortsätter samtalen om den allvarsamma och viktiga leken hos barnen - och i vuxenvärlden i terapirummet - så många likheter!

Att livet får vindla sig fram och visa sig. Att man måtte få tillåta sig att hitta de djupaste önskningarna eller talangerna. Ödet eller "dharma" som hinduismen talar om - det man kom för. Och från omgivningen få stöd för att göra det till sin lustfyllda livsuppgift. Det önskar jag varje barn.

Ett möte mellan is och matematik. Jisses! Själv lärde jag mig att odling och kultur kan betyda både jord och ord.

Dela