Ylva Karlsson Stol nr 5 Ylva Karlsson växte upp i ett hem där barnlitteratur var den finaste och viktigaste och intressantaste litteraturen (och där med en av de viktigaste sakerna i världen). En dag när hon var ungefär sju år lekte hon att hon var en mamma som gick till jobbet och skrev en bok (den handlade om en apa). Och sen var det som om hon hade bestämt att det nog var författare hon skulle bli (eller möjligen clown, eller snickare, eller trapetshängare, eller stenåldersmänniska). Sista året på gymnasiet tyckte hon det var dags att se om hon kunde skriva en hel bok. Det kunde hon! Den blev utgiven sen också (och den är inte helt dålig, men ganska seg), Tova heter den. Efter det har Ylva fortsatt att skriva, ungdomsböcker, barnromaner, sagor och bilderbokstexter; realism och fantasy och sagor. Just nu ägnar hon sig åt att försöka förstå samspelet mellan text och bild, och njuter löjligt mycket när hennes text får annan mening i händerna på en bra bildmakare. Ylva Karlssons senaste bok är Jag och alla (Rabén & Sjögren 2019) med bilder av Sara Lundberg. Ylva medverkar även i Svenska Barnboksakademins antologi Bodo Bodo Filoo och 16 andra berättelser och verser (Lilla Piratförlaget 2015). Ylvas webbsida Ylvas sida på Barnens bibliotek |
Ledamöternas krönikor Vecka 11-12 2020 Ordringar av Ylva Karlsson
Jag vet inte hur ofta ni tänker på att ord är gränser, men jag vet att jag tänker på det ungefär varje dag. Röda utpekande ringar är de.
För att kommunicera måste vi ha orden. Och jag älskar dem så djup och innerligt. Alla dessa ordringar, som överlappar och går i varandra, som avgör vad vi ser och vad vi känner. Astmatiker, femåring, pojke, människa, kristen, flykting, immigrant,- är alla ord för en och samma levande varelse. Men just nu tänker jag kanske allra mest på dessa ordringars ytterkanter. Hur de lurar oss att tro att gränsen är skarp. Vi sorterar och sorterar, och när vårt klassificeringssystem inte räcker till försöker vi hitta nya kategorier. Sandkorn, småsten, sten, stenblock, klippblock, berg. Och sen står man ändå där och vet inte om det ens barn klättrar upp på är en sten eller ett stenblock. En särskild ordsort är de där som kommer i par och lurar en att de tillsammans täcker allt. Som de där ordparen som med en vass sax klipper isär ordet människa på mitten - i barn och vuxna; eller män och kvinnor; eller religiösa och ateister, eller tjocka och smala. Eller som klipper isär alla levande organismer i växter och djur. Mitt i varje ring står fyrtioåringar och femåringar och älgar och granar och tanter och pojkar och präster med fötterna stadigt i marken och säkra leenden. Men längs kanterna blir det liksom skugga. Där tassar trettonåringen fram och åter över gränsen, eller gömmer sig under det vita pappret och syns inte alls. Där pressas svampar och alger och lavar in i växtringen, och missförstås och feltolkas och känner sig allmänt bortglömda och eländiga, tillsammans med transpersoner och vilsna agnostiker.
Och då har jag ändå bara nämnt de som ändå har alternativa namn.
Och jag har låtsats att allt bara är en sak, som om jag inte kan vara både barn och vuxen och något tredje och fjärde på en och samma gång. Okej, jag är glad också. Åt språket menar jag. Jag är glad åt att olika språk lägger sina ordringar olika. Och det är en viktig poäng med att låta alla läsa främmande språk i skolan, att det hjälper en att få syn på det där, hur språket styr vårt tänkande.
Jag är glad åt hur nya ordringar vrider vår blick, får oss att se något vi inte sett förut. Hen, agroforestry, mikroagression, ekocid.
Men samtidigt döljer ju varje ord något annat.
Det är som en evig brottningsmatch jag sysslar med varenda dag.
|
||||||||
© Copyright Svenska Barnboksakademin 2023 E-post: info(snabel-a)barnboksakademin.com Besöksadress: Skärholmens bibliotek, Bredholmsgatan 4, 127 48 Skärholmen Postadress: Skärholmens bibliotek, Lillholmsgången 2, 127 48 Skärholmen Tel: 08-508 305 70 (Skärholmens bibliotek). Pg: 66014-2 |