Jag och mina kollegor diskuterar ibland kvalitet. Vi försöker ringa in vad som faktiskt är bra och vad som är dåligt. Ofta är vi överens om vad som är dåligt. Jag kan ganska lätt se om en illustratör är nybörjare på grund av hur bilden är gjord. Ibland räcker det med att se hur en linje är dragen. Jag får ibland texter av okända människor som drömmer om att få bli författare som undrar om jag skulle vilja illustrera deras berättelse. Ibland kan där finnas en bra idé men texterna är ofta tråkiga och saknar finess.

Ett bra hantverk är kvalitet. Det hjälper att man vet hur en slipsten ska dras så att säga, men det är ju inte hela sanningen.

Jag och Åsa Lind gjorde för en tid sen en utställning som byggde på vår bok Äskil äter träd (R&S 2015). Det är en ganska enkel utställning med tre V-formade spånskivor fyllda av skogsteckningar och texter.

Utställningen visade olika sätt att betrakta skogen på. Granskogen, fantasiskogen, underskogen och lövskogen. I sista stund bestämde vi att vi skulle såga hål i några av skivorna så att barnen skulle kunna krypa mellan de olika skärmarna.

Efter ett besök på utställningen av en förskoleklass fick vi några teckningar som barnen gjort. Jag tänker ofta på vad ett av barnen ritade. Nämligen detta.

De svarta fläckarna är hålen som barnet kröp in i. Det var vad barnet mindes allra starkast av utställningen. Hålen. Det vi tog bort av utställningen. Inte texterna på skärmarna som Åsa högläste. Inte bilderna jag ritat. Utan hålen som ledde in till något annat.

Det har också hänt mig både när jag ser teater, film, läser en bok eller i den egna skapandeprocessen att upplevelsen tar en annan väg en den man tror man vandrar på. Jag har plötsligt upptäckt "hål". Jag upplever något nytt. En ny tanke. En ny upplevelse. Något utöver själva konsten.

Men är det möjligt att medvetet plantera in de här "hålen"? Jag tror inte det. Varje persons upplevelse är unik och därför vet man aldrig var "hålen" dyker upp.

Inte förstod vi att barnet skulle få den där upplevelsen över hålet? Vi trodde ju att det var våra bilder och texter som skulle få hen att häpna. Kan man då säga att vår insats var av god kvalitet? Jag vet inte.

En annan händelse från samma tillfälle. Åsa hade uppmanat alla barnen att krypa in i ett av hålen. In till underskogen. Alla barnen kravlar igenom utom ett som stannar och undrar lite osäkert. "Men... kommer vi kunna komma tillbaka?" Både jag och Åsa blev lite tårögda och sa att visst kunde man komma tillbaka igen. För trots allt var det ju bara en spånskiva med hål i som stod uppställd på ett bibliotek. Fantasi är vackert. Kvalitet? Kanske.

PS. Vandringsutställningen Äskil äter träd gjordes i samarbete med Konstfrämjandet i Värmland.

Dela