Så roligt att Åsa Lind skrev om Tove Janssons mästerliga bilderbok Hur gick det sen? i förra krönikan. Här kommer lite mer om just den boken. 1952 ville Tove göra en stor bilderbok i färg. På den tiden var fyrfärg dyrt att trycka. Men Tove tänkte ut hur hon skulle klara det med bara två färger + svart på varje uppslag.

 Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Med utstansade hål i boksidan skulle man kunna se in i nästa uppslag. Som naturligtvis skulle tryckas med två andra färger + svart. På det viset fick varje uppslag en fyrfärgskänsla. Minst. För de två färgerna skulle dessutom kunna tryckas på varandra och ge upphov till ytterligare färger.

Det här var något helt nytt och banbrytande. En sådan bok krävde stor list och boktryckskunskap. Och många skisser. Och åtskilliga instruktionsbrev till tryckeriet. Allt finns bevarat på Åbo Akademis stora Tove-arkiv.

Hålen skulle också göra berättelsen extra spännande: vad anar vi på nästa uppslag? Därför fick den titeln Hur gick det sen? Samtidigt måste hålet fylla en funktion bakåt i boken, när vi redan har bläddrat, då föreställer det hålet något helt annat. Hänger ni med?

Tove satte igång att göra småskisser och vika utskjutnings-scheman (som visar hur sidorna hamnar på tryckarket). Boken skulle bestå av 24 sidor + pärmen och alltså tryckas på ett pappersark som rymmer 12 sidor på ena arksidan, 12 på den andra. Två färger + svart på framsidan och två andra färger + svart på arkets baksida.

Allt detta bokhantverk hade Tove lärt sig när hon gick tre år på Tekniska Skolan i Stockholm (numera Konstfackskolan), där hon började redan som femtonåring (alltså på 1930-talet). Om boken blev billigare att göra på Toves vis vet jag inte. Hålen fördyrade säkert. Numera trycks boken i vanlig fyrfärg. Det blir billigare. Så kan det gå.

När jag skrev min bok om Tove Jansson (2003) åkte jag förstås till Åbo Akademi och gick igenom hela deras Tove Jansson-arkiv. Där finns även alla barnbrev som Tove fick och sparade. Tro det eller ej, men där hittade jag till slut mitt eget beundrarbrev som jag skrev till Tove 1951. Då var jag tolv år och tyckte att Toves böcker var de bästa jag någonsin läst. De var de första böcker där jag lade märke till språket. Och att Enid Blytons språk var så mycket tristare. Jag bestämde mig genast för att skriva precis som Tove. Men då sa fröken att ordet "hoppeligen" inte finns. Jag tyckte fröken var himla obildad.

Tidig skiss till boken Hur gick det sen? © Moomin Characters TM

Dela