Ta inte allt så bokstavligt. Det ska man ju inte. Det är liksom trångsynt. Man måste lyfta blicken, släppa sargen. Tänka vitt och brett. Det är ju en knepig balansgång för mig som författare. Om det inte är bokstavligt, vad är det då? Jag tampas ju ständigt med om jag ska skriva si eller så. Om man kan börja med det ena eller det andra ordet. Eller "man" förresten, "en" kan man ju säja. Det gör många. Hur det låter när man läser det. Om man stakar sig när man läser det tyst.

När jag har skrivarverkstad eller ska jag skriva "workshop"? Vad blir skillnaden? Hur uppfattas texten, eller hur uppfattas jag själv, om jag skriver workshop? I sådana sammanhang pratar jag inte så mycket om det exakta ordvalet. Trots att jag tycker det är så otroligt avgörande när jag sitter där och cirklar med pekfingrarna ovanför tangenterna. Det är idén, som är det viktiga, säjer jag. Det är att man vill fortsätta läsa, som är det viktiga, säjer jag ibland. För jag ser ju hur ordet "dom" snurrar till det för många. De tvekar på "de" eller "dem". Det blir ofta lite hipp som happ.

Så tänker jag på ordet "hen". En del blir väldigt uppeldade om det kommer på tal. Att det är ett påhittat ord (vilka är inte det?). Att det inte borde ha någon betydelse för dem som vill bli kallade just hen. Att de borde tycka att annat är viktigare. Ett argument bland förespråkarna är det symboliska värdet. Att det ska finnas ett ord för dem som inte vill in i fållan. Att det är ett första steg mot acceptans. Jag vet inte själv alla gånger. Ibland är det ett rätt bra ord. Ganska användbart. Men efter någorlunda lång erfarenhet av Finland där ordet "hän" funnits i alla tider är jag inte övertygad om att det automatiskt innebär ett första steg åt något håll alls.

Det är bara ett ynka ord. Och det rör upp känslor. Ibland obegripligt många känslor. Intressant. Jag stannar upp inför ordet invandrare. Är det nedsättande? Nysvensk? Immigrant? Jag vill göra rätt. Säja rätt. Inte såra. Det duger inte med att inte vilja såra. Sårat är sårat. Därför tvekar jag. Det är svårt att ta tillbaka det som sagts. Kanske är det svårare än någonsin.

Ungefär så mycket var min hjärna förberedd när jag plötsligt stod i klacken till ett någorlunda framgångsrikt fotbollslag. Kanske hör det till saken att jag inte är någon stor supporter av något lag. Kanske har det ingen betydelse alls. Men när den första motståndaren fälls och klacken runt mig unisont konstaterar att han därmed inte är någon riktig man, med orden "Res dig upp som en riktigt man", hajade jag till. Det var så långt från "hen"-diskussionen. Bokstavligen. Jag funderade på vad som ska läggas i begreppet "riktig" eller "man" för den delen. När sedan en kille i egna laget fälls utan åtgärd hörs "jävla hora!" Jag antog att det var domaren som därmed fick det tillmälet. Utan tvekan sas det för att såra. Mena illa. Matchen fortsatte med en rad liknande uttryck. Ibland var det bara någon enskild som diagnostiserade domaren som "efterblivna jävla idiot".

Jag resonerade för mig själv omgiven av ännu mer skrik. Ord. Hur de bara flög ur munnar runt mig. Det var inte vilka ord som helst. De var väl valda. Trots intygandet att "det är bara som man säjer, det betyder inget". Och då tänkte jag att det kanske ändå att bokstavligt är viktigt. Att varje enskilt ord ska tas på största allvar. Att en idrott som är så stor som fotboll inte kan fortsätta låta det pågå. Det är dags att ta itu med det. Att ha en bättre plan för fotbollen. Bildligt talat. Och bokstavligt.

Dela