Inte kunde jag, år 1988, ana att Nobelpriset skulle engagera mig i så många år. Det var i december 1988, som konstvetare Elly Berg och jag, av lust och vrede, startade "Nobel i Rinkeby". Lust, eftersom vi såg litteraturen som en väg in i språket, vrede, eftersom vi var upprörda över begreppet "halvspråkiga barn". Elly och jag såg aldrig på barnen i Rinkeby som problembarn i utsatta förorter, för oss var de kompetenta flerspråkiga barn i en av Stockholms internationella stadsdelar.

"Många av författarna som har fått Nobels litteraturpris är flerspråkiga, och många har levt i exil", berättade vi för barnen. "Nu ska vi göra ett vackert häfte till årets Nobelpristagare", fortsatte vi. "Många av er är ju flerspråkiga, och ni har erfarenhet av att leva med flera kulturers rikedom. Det är därför just ni passar för det här nobla arbetet".

Naguib Mahfouz, 1988 års litteraturpristagare, kom inte till Sverige för att hämta sitt pris, men hans två döttrar kom. Sprudlande glatt tog de emot vårt första Nobelhäfte, skrivet på arabiska och svenska. Deras entusiasm gav oss lust att fortsätta och nu är vi alltså inne på vårt trettiotredje år. Sedan två år tillbaka är projektet utvidgat till Tensta, Elly Berg har gått bort och författare Annelie Drewsen och jag är nu ansvariga för arbetet. Lärare och bibliotekarier är våra viktiga samarbetspartners, utan deras engagemang skulle arbetet inte lyckas.

Vi arbetar hela hösten med häftet, vi börjar med att studera Alfred Nobels spännande liv och vi lär oss en hel del om alla årets Nobelpris, men vårt fokus ligger på litteraturpriset. Under åren som gått har vi fått överlämna vårt häfte till imponerade, förtjusta och rörda pristagare. Förra året ställdes alla Nobelfestligheter in på grund av pandemin och likadant är det i år. Självklart är det tråkigt, fast vi låter oss inte hindras, vi gör vårt flerspråkiga häfte, vi gör små filmer, vi gör tittskåp och vi kommunicerar med litteraturpristagaren. Annelie Drewsen har ansvar för arbetet med högstadieelever i Tensta, jag har hand om de yngre eleverna i Rinkeby.

Varje år är det lika spännande, vem ska vi hylla och hur? Vilka texter ska vi läsa i år? I oktober får vi veta vilka som får årets Nobelpris, så tiden fram till Nobelveckan i december, då allt ska vara färdigt, fylls av intensivt arbete.

I år har jag arbetat med årets tittskåp på Askebyskolans bibliotek i Rinkeby. Vi är tre vuxna: tecknare Lotta Silfverhielm, bibliotekarie Sofia Lindblom och jag som handleder en grupp nioåriga barn.

Så roligt vi haft, så mycket vi skrattat!

Första träffen vill vi hinna mycket, först får barnen höra om Alfred Nobels spännande liv och Nobelpriset. Tio miljoner kronor, det är ofattbart mycket pengar. På arbetsbordet ligger tre böcker, en om Alfred Nobel, Den sista gåvan av Abdulrazak Gurnah och Ett möte, en barnbok jag skrev 1981 som handlar om min då sex-årige son Malcolm i Tanzania. Jag tycker att det passar bra att börja berätta om Tanzania, kolonialismen och Zanzibar med en barnbok som utgångspunkt. Barnen får bläddra i boken och prova leksaker som Malcolm fick av sin tanzaniske vän Boniface. De nioåriga barnen är nyfiket entusiastiska.

Nu är det dags att presentera Abdulrazak Gurnah för barnen. Jag berättar en episod ur Den sista gåvan som handlar om huvudpersonen Abbas. Alla dessa spännande berättelser och personer utvecklas nu till en sagolik blandning som får oss att skratta.

Hur hör alla de här personerna ihop? frågar sig barnen. Först av allt: Vem är det egentligen som ska få tittskåpet? Och vad ska det handla om? Malcolm och Boniface? Eller Alfred? Eller Abbas eller han... Abdul... Abdulrazak? Lever Malcolm och Alfred på riktigt? Har jag träffat dom? "Är det vi som ska få tio miljoner"? undrar barnen.

Vi kommer fram till att Malcolm är min son. Han lever, Alfred är död och Boniface bor i samma land som Abdulrazak Gurnah som har skrivit en bok om Abbas. Har jag träffat Abdulrazak och Abbas också? frågar barnen. Och vem är Malcolms pappa? Vem är egentligen Abdulrazak Gurnah? Är det han som är Malcolms pappa?

Utan att ha hunnit reda ut allt detta börjar vi skapa tittskåpet. Ett barn vill rita skolbussen som Gurnah skriver om i sin bok Den sista gåvan. En flicka jämför Zanzibar med sina minnen från Somalia. Hon berättar om hettan, stranden, palmerna, havet med sitt salta vatten och stora farliga vågor. En annan flicka konstaterar stolt: "Jag är bra på att rita människor".

Det färdiga tittskåpet är nu utställt på Rinkeby bibliotek. I det vandrar en rad människor utefter stranden i Zanzibar, och i skolbussen finns det plats för både Malcolm, Alfred, Boniface, Abdulrazak och hans huvudperson Abbas i Den sista gåvan.

Samtliga foton av Sofia Lindblom

Läs mer om Nobelarbetet på www.nobelirinkeby.se