Gunilla Lundgren Foto: Malcolm Jacobson Hedersledamot Gunilla Lundgren skrev sin första bok Maritza en zigenarflicka (år 1972) i samarbete med tre romska tonårsflickor i Rinkeby. Hon har stannat i Rinkeby och är nu författare och medarbetare till sextio böcker. Många är flerspråkiga, och nitton av dem är skrivna i samarbete med romer. (Hon har även, tillsammans med Kerstin Gidfors, arbetat med skrivprojekt i Sydafrika som lett till böcker och utställningar bland annat om Nelson Mandela.) I mer än 30 år var hon ansvarig för arbetet med att Nobelpristagarna i litteratur kommer till Rinkeby bibliotek. Sedan två år tillbaka är arbetet utvidgat, nu deltar även Tensta och Annelie Drewsen är ansvarig projektledare tillsammans med Gunilla Lundgren. Gunilla Lundgren har skrivit en rad böcker och gjort många filmer om svensk natur. Våren 2016 var hon initiativtagare och delaktig i öppnandet av Barnens romska bibliotek i Rumänien. Hon är översatt till norska, danska, finska, tyska, engelska, nederländska, romska, rumänska, arabiska, och japanska. /p> Gunilla Lundgrens senaste bok är Rinkeby : världens torg i 50 år - Rinkebybor och Gunilla lundgren 1971-2021 (Dokument Press 2021).
|
Ledamöternas krönikor Vecka 18-19 2014 Ska vi berätta det för barnen? av Gunilla Lundgren På vägen från mitt hem till tunnelbanan går jag förbi fyra romska tiggare. Varje morgon sitter de där på trottoaren med sina vita plastmuggar. Vissa morgnar förbereder jag mig och har mynt redo i kappfickan, andra dagar går jag snabbt förbi och stirrar rakt fram. Hur jag än gör skäms jag. På eftermiddagen när jag är på väg hem sitter de fortfarande på samma kalla trottoarer. "Please, for my children! " vädjar en kvinna och håller upp fotot på sina barn i Rumänien. I Rinkeby leder jag en skrivarverkstad med romska barn, jag frågar dem om de har sett tiggarna och vad de tänker. "Vi skäms," säger barnen. De skäms för att bli ihopblandade med de fattiga, för att själva bli betraktade som tiggare. "Jag vill inte se dom!" säger en flicka upprört, och jag tänker att hon uttrycker det som jag och många andra vuxna känner. Vi vill inte se fattigdomen på våra gator, vi vill slippa konfronteras med de fattiga när vi kommer ut ur affären med fulla matkassar eller från systembolaget där vi köpt ett gott vin till hemmakvällen. "Det är Rumäniens ansvar", säger vi som har rösträtt. Men fattigdomen i världen, så nära oss nu i Europa, angår den inte oss, är den inte även vårt ansvar? Ska bara rika EU-medborgare få komma till Sverige? Jag diskuterar frågan med barnen i skrivarcirkeln. "Hur är det att vara rom i Sverige?" frågar jag. "Man blir retad", svarar Fernando. "Det var en som sa att zigenare tigger och stjäl", berättar en annan pojke. "Ibland känner man sig utanför", säger en flicka. Jag vill omfamna dem. "Ni ska vara stolta", hävdar jag, "romer har en stark kultur som kommer ända från Indien". Barnen tittar misstroget på mig. "Min mamma kommer från Italien", påpekar Angela "Min pappa är född i Polen", säger Janos. Ingens mamma eller pappa är född i Indien, inte mor-och farföräldrarna heller, de kommer från Serbien, Spanien, Portugal, Slovakien, Polen, Italien. "Min pappa är född i Sverige", säger Fernando. Jag tar med böcker så att barnen ska lära känna sin romska historia, men när vi bläddrar frågar jag mig själv, hur mycket ska dessa barn behöva höra och se? All förföljelse och diskriminering som drabbat romerna under århundraden. Förintelsen, ska jag berätta för barnen om detta fruktansvärda brott? För några år sedan skrev jag en bok tillsammans med Sofia Taikon som tillfångatogs tillsammans med sin familj och fördes till Auschwitz när hon var 12 år. Boken bär samma namn som numret Sofia blev tatuerad med på vänster arm, Sofia Z 4515. Hennes mamma, pappa och tre syskon dödades, själv överlevde hon och kom till Sverige med de Vita bussarna. Nyss besökte jag Auschwitz, jag gick på perrongen där Sofia föstes ut ur godsvagnen, jag vandrade mellan barackerna, tittade in i sjukstugan där läkarna experimenterade med romska barn, opererade bort deras lymfkörtlar och sprutade in tuberkulosbakterier i huden. Ska jag berätta det här för barnen? Jag tänker på hur svårt det var för Sofia att berätta om den ondska hon upplevt. Medan vi arbetade med boken tvekade hon när jag hävdade att det skulle bli en bok för barn. Hon förmanade mig: "Gunilla, vi får inte göra barnen ledsna". Men hur kan vi berätta om Förintelsen utan att bli ledsna? undrade jag och jag frågade om inte barnen har rätt att veta även detta? Jag har inga bra svar på mina frågor. Jag vet bara att det också behövs böcker där den romska kulturens energi, glädje, skönhet och överlevnadsstrategier framträder. Och jag vet att boken som de romska barnen och jag skriver nu ska handla om en stark och stolt romsk flicka. Det ska handla om en tjej som inte skäms, det är barnen och jag överens om. Not: Skrivarverkstaden stöds av Askebyskolan och Rinkeby bibliotek
|
||||||||
© Copyright Svenska Barnboksakademin 2023 E-post: info(snabel-a)barnboksakademin.com Besöksadress: Skärholmens bibliotek, Bredholmsgatan 4, 127 48 Skärholmen Postadress: Skärholmens bibliotek, Lillholmsgången 2, 127 48 Skärholmen Tel: 08-508 305 70 (Skärholmens bibliotek). Pg: 66014-2 |