Ibland får jag frågan hur jag får mina idéer. Ofta kommer de när jag minst anar det, som när jag står i duschen eller precis ska somna. Men ännu oftare kommer de fram på arbetsbordet mitt i all röra av små lappar och utklippta figurer och skisser. Skapandeprocessen i sig föder hela tiden nya idéer.

Det påminner mig om mina barns tecknande i femårsåldern. Det var fascinerande att se på när dottern koncentrerat satt och ritade, samtidigt som hon pratade för sig själv. Lyssnade man noga kunde man höra att det var en liten historia som växte fram. Hela bilden blev en saga med ett tidsförlopp och allt skedde i stunden. Kanske behövdes ett papper till så att berättelsen kunde fortsätta högre upp. Och kanske ett par papper bredvid. Och så bredde berättelsen ut sig över hela köksbordet och ner på golvet.

Det är rätt likt hur jag skapar själv. I alla fall strävar jag efter detta. Det intuitiva. Att öppna idékranen och låta det flöda. Det låter klyschigt, men vissa dagar kan det vara så. Det bara väller ut. Tills jag slutligen måste dra åt kranen för att sortera i kaoset.

Andra dagar tynger mig. Det räcker att läsa morgontidningen. Allt fruktansvärt som händer - utvisningar, nazister, naturkatastrofer, flyktingkriser... Det blir stopp i kranen. Ut kommer inte en droppe. Eller kanske några svarta droppar, som inte borde svärta ner bilderna jag redan påbörjat. Droppar som borde sparas i en flaska till en annan bok. Men det har redan stänkt och färgat av sig och skapandet fortsätter. Det måste fortsätta för det är också en sorts terapi. Ett sätt att gå vidare.

Jag minns att det kändes begränsande att börja skolan. Det var slut med lek och dags att lära sig göra allt ordentligt. Man skulle hålla sig inom ramarna. Alla skulle göra samma sak. Och framför allt skulle man rita fint. Så där som bara några få i klassen kunde.

På mina skolbesök pratar jag ofta med barnen om det där. Att det faktiskt inte spelar så stor roll om bilden inte blir så som de tänkt sig. För håller de bara på så blir det alltid något, som sen kan leda till något annat. Tillsammans brukar vi öppna idékranen och det dröjer inte länge förrän den sprutar. Någon får börja med ett ord.
"En blomma!"
Jag ritar en blomma på whiteboardtavlan. Blomman får en vas. Vad händer sen?
"Vasen går i kras!" ropar någon och alla skrattar.
"Det rimmar!" utbrister ett barn förtjust. Rimmen i sig föder nya tankar och allt tar en ny vändning.

Ibland lyckas vi få vi ihop en hel berättelse med riktigt bra slut. Och får vi inte ihop slutet så gör det inget. Då kan de gå hem och tänka och kanske kan klassen jobba vidare på egen hand. Men vid ett besök var det ett barn som inte var helt nöjd med detta.
"Kan inte du göra den här historien på riktigt, så den hamnar i en riktig bok".
Det var inget jag kunde lova på rak arm. Det är en sak att komma på idéer. Något helt annat att slutföra ett bilderboksprojekt. Men barnet hade redan tänkt på detta.
"Skicka den till oss när den är klar. Skicka till klass 2B. Det gör inget om det tar två år. Då kan du skicka den till klass 4B istället!"

Dela