I mer än ett år har samhällslivet påverkats i grunden av pandemin som orsakats av coronaviruset. Författare och illustratörer till barn- och ungdomsböcker utgör inga undantag. Här berättar ledamöter i Svenska Barnboksakademin om hur deras arbete har påverkats.

Stol nr 2: Rutinerna för mig under pandemin har egentligen inte varit så annorlunda: Jag sitter ensam och skriver. Det nya är att många yttre impulser försvunnit, nästan utan att jag märkt det. Många idéer har fötts ur tankar som kanske annars hade passerat förbi obemärkta, snarare än ur yttre upplevelser. Kan ibland bli lite märkligt, men inte nödvändigtvis sämre.

Stol nr 3: Pandemin övertygade mig ännu mer om att mitt arbete inom (barn)kultur har ett värde. För när vi saknar gemenskapen, finns fortfarande berättelserna där att ta del av.

Stol nr 4: En praktisk svårighet var att jag inte kunde genomföra mycket av den research jag hade planerat. Samtidigt var jag oerhört lättad över att jag redan hade hunnit göra så pass mycket innan allt stängde ner. Det har också varit skönt att mentalt vistas i en pre-pandemivärld där Gröna Lund har öppet, folk kan gå på konsert och krama varandra.

Stol nr 8: Jag saknar det oväntade, vardagens alla oförutsägbara händelser och intryck - boken man råkar få i handen på biblioteket, samtalet man råkar avlyssna på bussen, bekantingen man stöter ihop med på stan. Och de oväntade samtalen! De som uppstår i fikapausen på möten, i minglet på fester, i korridoren på förlaget. De där samtalen när tanken plötsligt tar ett oväntat skutt, idéer föds, samarbeten tar form och nya världar öppnar sig. Utan det oväntade dör min skrivarhjärna. Så är det bara.

Stol nr 9: Jag hade förra året reserverat våren till att kunna arbeta ordentligt på ett eget projekt och stilexperiment, jag hann en dag innan förskolan ringde och det var den första av flera månadslånga vabb-perioder. Småbarn har som bekant en rinnande näsa nästan hela tiden. Det blev en stillsam familjevår när jag inte kunde smita till ateljén som låg för långt bort med kollektivtrafiken. Och det var ju tur att jag inte hade brådskande trycklämningar och kunde vara en ostressad förälder, men lite deppar jag över försvunnen experimenttid.

Stol nr 10: Jag har haft svårt att vara kreativ. Det är som att pandemin har lagt ett lock på min förmåga att fantisera. Restriktionerna om att "avstå från alla icke nödvändiga resor" tycks tyvärr gälla även för mina inre resor, och det är... segt. Jag kan fortfarande tvinga igång mig, och pressa fram nytt hittepå, men motståndet är stort, och drivkraften är klen. Det är lättare att bara fastna vid köksbordet och lyssna på nyheterna igen.

Stol nr 13: Bästa arbetsåret någonsin! Visst, även jag saknar umgänge (helt antisocial är jag ju inte), längtar efter att få gå på fotboll, träffa vänner och skolklasser, ha fysiska arbetsmöten och allt sånt. Men skriver gör jag ju bäst när jag får många dagars enskildhet och slipper bli avbruten, hur trevliga dessa avbrott än kan vara. För mig kommer den stora utmaningen nu, när allt långsamt börjar bli "normalt" igen - hur ska jag lyckas bibehålla dessa stora bubblor av tid som jag uppenbarligen behöver?

Stol nr 15: I början knockades jag av att allt stannade upp. Och inte nog med det så hade folk mage att vara hemma. Det är ju jag som ska vara hemma medan alla andra går till jobbet, jag som ska jobba på caféer medan andra stressar förbi för att sedan bli inlåsta i timslånga möten. Det spräckte min lilla bubbla som jag älskar att vara i. Jag fick inget gjort och satt bara och följde vad som hände på nätet. Jag blev låg, tappade handlingskraft och fick inte mycket ur mig. Nu har jag rest mig och kan både hantera en femmannafamilj och två djur här hemma som pockar på uppmärksamhet. Men jag är fortfarande erbarmligt uttråkad.

Bild: Stol nr 6